Hoppa till innehållet

Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
PETER CHRISTEN ASBJÖRNSEN.

boskapen. Redan nere i socknen var det, som «smågossarne mötte trollen i Hedalsskogen», och på vägen hit upp var det, som riddaren, der Sjoa brusar i ett hopträngdt djup mellan klipporna, för kärestans skull vågade språnget från strand till strand, tvärs öfver det skummande fallet, och här uppe, i den måhända skönaste af Norges säterdalar, är det, som «Per Gynt» än i dag, efter sagan, när vildrenarnas flock öfver den svindlande Besäggen ilar fram mellan tvenne afgrunder, på bockens rygg störtar ut från klippan och ändock kommer med lifvet hem till de sina. Här, der Gjende mellan stupande branter glimmar svart såsom en underjordens sjö, der Beshö hvälfver till sju och ett halft tusen fot sin stolta kupol, der Glittertinden, Nautgardstinderne och Hindsnubbene, skyhöga, azurblå och snöhvita, glimma i solen, medan Heimdalshö, Aakre-kampen, Refjället och en mängd lägre åsar i vackra linier höja sina grönskande sluttningar öfver dalen, här är det, som naturen är så öfverväldigande, att sagans jättemått bli naturliga, och på samma gång hennes under så mångfaldiga, att elfvasägnernas förtrollade verld spelar rundt omkring såsom en verklighet. Och här är det derför också, som man får den rätta bakgrunden för åtskilligt af det bästa, som Asbjörnsen sjelf skapat eller väckt upp ur glömda grafvar. Hvar och en, som sett ett verkligt högfjällens land, torde hafva tänkt sig hvarje af Asbjörnsen berättad saga eller sägen i samband med ett fjäll-landskap, som vid läsningen otvunget målat sig för själens öga. För mig har det åtminstone så alltid varit, och mestadels har det varit någon punkt i Sjodalen eller i endera af Valders dalar, eller ock någon vrå vid Vesterlandets fjordar, som bjudit sig fram som sagans skådeplats, medan jag å andra sidan under vandringar i dessa dalar eller fjordbygder gång på gång fått Asbjörnsens härliga naturskildringar eller dråpliga folklifsfigurer lifslefvande för mina ögon. Och derför är mig också städse en stund med Asbjörnsen, det må för öfrigt vara en sommarmorgon på vår svenska landsbygd eller en vinterafton vid lampan i hemmet, detsamma som en liten minnenas färd upp i fjälldalen eller ut öfver någon af fjordarna i det skönaste af Nordens länder. — — —