Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
175
QVARNSÄGNER.

hans tvifvel och påståendet att upplysningen skulle vara det, som skrämde bort nissar och underjordiska. «Det kan du på visst sätt ha rätt i. I forna dagar hade menniskorna starkare tro på all slags trolldom, nu låtsa de sig inte tro på den, för att synas kloka och upplysta, som du säger. I fjällbygderna hör man likväl ännu, att de underjordiska visa sig, ta folk in till sig och sådant. Nu skall du,» tillade jag för att riktigt fånga honom, «nu skall du få höra en historia, som skall ha händt någonstädes, men hvar och när, det kan jag inte riktigt erinra mig.«

«Det var en man, som hade en qvarn vid en fors och der fans också en qvarntomte. Om mannen, som brukligt är på somliga ställen, gaf honom smörgås och julöl för att öka mjölet, har jag inte hört, men det är inte troligt; ty hvarje gång han skulle mala, tog tomten tag i qvarnstocken och stannade qvarnen, så att han inte kunde mala. Mannen visste mycket väl, att det var tomten, och en qväll, då han skulle in i qvarnen, tog han med sig en gryta full med beck och tjära och gjorde eld under den. Då han släpte vattnet på stocken, gick den en stund, men sedan stannade den, som han hade väntat. Han stack och slog efter tomten nere i rännan och omkring stocken, men det hjelpte icke. Till sist öppnade han dörren, som gick ut till qvarnstocken och rännan, men då stod tomten midt i dörren, och gapade, och gapet var så stort, att underkäken rörde vid tröskeln och öfverkäken vid dörrbjelken.

«Har du sett någon gapa så stort?» sade han.