Morgonen derpå gick gossen derifrån, och då han kom hem till modern, sade han: — «Nordanvinden är en bra karl i alla fall; nu gaf han mig en bock som kan göra gullddukater, bara jag säger: ’Min bock, gör pengar!» — «Det vet jag visst,» sade modern, «det är bara prat, och jag tror det inte förrän jag får se det.» — «Min bock, gör pengar!» sade gossen; men det var icke pengar det som bocken gjorde. Han gick då tillbaka till Nordanvinden och sade, att bocken dugde ingenting till, och att han ville ha rätt för mjölet. — «Ja, nu har jag ingenting annat att ge dig,« sade Nordanvinden, «än den gamla käppen, som står der borta i vrån; men den är sådan, att när du säger: Min käpp, däng! så dänger den på, ända tills du säger: Min käpp, stilla!» — Som vägen hem var lång, gick gossen in till gästgifvaren äfven den qvällen; men som han kunde förstå huru det hade gått till med duken och bocken, så lade han sig genast på bänken och började snarka, låtsande som om han sof; men i detsamma som gästgifvaren skulle ta käppen, ropade gossen: «Min käpp, däng!» Käppen till att dänga på gästgifvaren, så att han hoppade både öfver bord och bänkar och ropade och skrek: «Åh, Herre Gud! åh, Herre Gud! låt käppen vara stilla, annars slår den ihjäl mig; du skall få igen både duken och bocken.» Då gossen tyckte att gästgifvaren hade fått nog, sade han: «Min käpp, stilla!» stoppade duken i fickan, tog käppen i handen, band ett tåg om hornen på bocken och gick hem med alltsammans. Det var bra betaldt för mjölet!
