Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
185
GOSSEN SOM GICK TILL NORDANVINDEN.

Morgonen derpå gick gossen derifrån, och då han kom hem till modern, sade han: — «Nordanvinden är en bra karl i alla fall; nu gaf han mig en bock som kan göra gullddukater, bara jag säger: ’Min bock, gör pengar!» — «Det vet jag visst,» sade modern, «det är bara prat, och jag tror det inte förrän jag får se det.» — «Min bock, gör pengar!» sade gossen; men det var icke pengar det som bocken gjorde. Han gick då tillbaka till Nordanvinden och sade, att bocken dugde ingenting till, och att han ville ha rätt för mjölet. — «Ja, nu har jag ingenting annat att ge dig,« sade Nordanvinden, «än den gamla käppen, som står der borta i vrån; men den är sådan, att när du säger: Min käpp, däng! så dänger den på, ända tills du säger: Min käpp, stilla!» — Som vägen hem var lång, gick gossen in till gästgifvaren äfven den qvällen; men som han kunde förstå huru det hade gått till med duken och bocken, så lade han sig genast på bänken och började snarka, låtsande som om han sof; men i detsamma som gästgifvaren skulle ta käppen, ropade gossen: «Min käpp, däng!» Käppen till att dänga på gästgifvaren, så att han hoppade både öfver bord och bänkar och ropade och skrek: «Åh, Herre Gud! åh, Herre Gud! låt käppen vara stilla, annars slår den ihjäl mig; du skall få igen både duken och bocken.» Då gossen tyckte att gästgifvaren hade fått nog, sade han: «Min käpp, stilla!» stoppade duken i fickan, tog käppen i handen, band ett tåg om hornen på bocken och gick hem med alltsammans. Det var bra betaldt för mjölet!