Hoppa till innehållet

Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
201
MAKRILLDRAG.

«Fanken heller, det är inte solgångsväder,» svarade Rasmus, «han kommer inte förr än det lider fram på dagen, men då tör vi få mer än vi vill ha för makrillens skull.»

Det kom emellertid snart ett friskare drag i luften, så att vi kunde hålla rätt kurs utan årornas tillhjelp, och nu gledo vi raskt ut mot hafvet. Tjockan försvann efter hand och lät oss se den blåa kustlinien och dess yttersta nakna holmar; men framför oss låg hafvet i sin oändliga utsträckning rodnande för morgonsolen. Landvinden hade väl ännu öfverhanden, men ju högre solen steg, desto friskare blåste det upp från hafvet; de stigande dimmorna lade sig som ett täcke öfver landet; nu var det en präktig makrillbris. Vi voro snart inne i makrillstimmet; refvarne kommenderades ut, och den ena fisken efter den andra nappade, så att det ryckte i hela snöret; under våldsamt sprattlande bragtes dessa hafvets silfverblanka barn upp i dagen. Men glädjen var som vanligt ej af någon särdeles lång varaktighet. Fram på dagen tilltog brisen allt mer och mer i styrka; hafvet trängde på, sjögången växte, slutligen stodo refvarne rakt ut, och sänkena hoppade öfver vågtopparne, medan brottsjöar, oaktadt lotsens ledande hand sökte undvika dem, slogo öfver vårt lilla nötskal och stänkte skum högt öfver segel och mast. Vi drogo in refvarne. Lotspojken satt i storluckan, dinglande med benen, och tittade af gammal vana än hit, än dit. Ibland var han nere i rummet och såg på sitt ur, som låg i en stor rödmålad skeppskista.