«Ja, den kistan och den klockan,» sade Rasmus med ett leende och en nick, «dem tycker han om, och det gör han rätt i, för hade inte de varit, så låg han nu och gräfde i småstenarne på hafvets botten.»
Jag bad om närmare förklaring och han berättade:
«Det var i Oktober månad i fjor; han blåste hårdt och det var med nöd jag kunde hålla sjön, men jag höll mig qvar ute, och han var med. Till sist prejade jag en holländare och kom ombord på honom, men jag kunde inte låta bli att tänka på båten och pojken; mina tankar voro inte der de skulle vara, hvart ögonblick tittade jag efter båten och pojken, och till sist såg jag att han fick en sjö akterifrån, så han lyftes upp och gick under — borta var han. Vi kunde inte hjelpa, om skepparen också hade velat, det var för långt borta, jag bad tyst för mig sjelf och tänkte jag aldrig skulle se honom mera. Men den första jag mötte, då jag kom hem, det var pojken; han hade kommit hem långt före mig. Han tog upp sin klocka, visade mig den och sa’: «Jag har bergat klockan, far, och den går än.» Nå Gud ske lof, tänkte jag, att du är frälst; en båt blir det väl någon råd med igen, fast den hade kostat mig två hundra femtio daler, och splitternya segel var det på den. — Hur han blef räddad? Jo, det gick till så här — ja ja, du pojkvasker,» sade han till gossen, som skrattade och dinglade ännu mer med benen, «den drunknar inte som ska’ hängas — det kom en brigg, som var hemma strax norrut här. Bäst det var, hörde de ett skrik;
