Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
203
MAKRILLDRAG.

en af dem sprang till fören, men der var ingenting på färde, för allra minst tänkte de på att det var öfver bord; men rätt som det var, hörde de skriket rakt under bogen, och då kapten sjelf gick förut och såg utåt, satt pojken på skeppskistan och höll klockan i ena handen högt upp öfver vågorna. Kapten gaf en vink åt rorkarlen, annars hade de seglat öfver honom, och de föll af och stack ut en ända åt honom och halade upp honom.»

Då det led frampå dagen, mojnade vinden och vi fiskade åter en och annan fisk under mångahanda berättelser.

«Ja ja,» sade han och skakade litet på hufvudet, i det han ånyo tände sin pipa, «det drar ihop någonting der i söder. Den pusten vi fick var bara en morgondram, men han ska’ få se att vi få bättre traktering längre fram; sjelfva fisken vet om’et, han nappar inte mera, och fåglarne ä’ rädda — hör, så de hväsa och skrika och dra sej inåt land. Till qvällen blir det riktigt ett väder för trollkäringar att vara ute i. Nej se på den! han ä’ ju så nära att sannerligen kunde jag inte nästan» — spotta på den, tänkte han säga, men i det samma smälde min bössa, som jag hade kastat upp till ögat och skjutit af på en delfin, som vältrade sig upp mellan böljorna alldeles bredvid oss. Den blef träffad och slog så häftigt med stjärten, att vatten och skum piskades upp i en liten fors lika högt som masten i vår båt och öfversköljde och genomblötte oss alla.