«Säg mig nu först,» sade kungen, «hur långt det är från öster till vester?»
«Det är en dagsresa,» svarade klockaren.
«Hvarför så?» frågade kungen.
«Joho, solen går upp i öster och går ned i vester, och det gör hon ledigt på en dag,» sade klockaren.
«Ja, ja,» sade kungen. «Men säg mig nu,» sade han, «hvad tror du väl jag är värd sådan som du ser mig här?»
«Åh, Kristus uppskattades till trettio silfverpenningar, så jag törs väl knapt värdera dig till mer än tjugunio,» sade klockaren.
«Nå, nå!» sade kungen. «Men efter du är så klok på allting, så säg mig hvad det är jag tänker nu?»
«Åh, du tänker väl att det är presten, som står framför dig, men ta mej dalern, tänker du inte då orätt, för det är klockaren,» sade han.
«Nå, så res hem med dig, och var du prest och låt honom bli klockare,» sade kungen, — och så blef det.
