Ja, det bytet ville Torrveds-Hans gerna göra. «Fågel är väl lika bra som fisk,» sade han för sig sjelf; «är den sådan som du säger, så kan jag gerna begagna den till fiskkrok,» sade han till käringen och var storbelåten med gåsen. Han hade icke gått långt, förr än han mötte en gammal käring. Då hon fick se den vackra guldgåsen, måste hon fram och tumma på den. Hon gjorde sig så söt och rar, och så bad hon Torrveds-Hans, om hon fick lof att smeka hans vackra guldgås.
«Gerna,» svarade Torrveds-Hans, »men du får inte nappa fjädrarne af den.»
I detsamma som hon klappade fågeln, sade han:
«Vill du vara med, så häng på!» Käringen slet och ref, men hon måste hänga med, antingen hon ville eller inte, och Torrveds-Hans gick framför, som om han hade varit ensam med guldgåsen. Då han hade gått ett stycke till, träffade han på en man, som hade ett horn i sidan till käringen för ett puts, som hon hade spelat honom. Då han nu såg, att hon kämpade så hårdt för att bli fri, och märkte att hon satt så väl fast, tyckte han att han trygt kunde ge henne betalt för gammal ost, och så sparkade han till käringen med ena foten.
«Vill du vara med, så häng på!» sade Torrveds-Hans, och mannen måste följa med och linka på ett ben, antingen han ville eller icke, och då han nappade och slet och ville lös, var det ändå värre för honom, för då var han, rätt som det var, nära att dimpa baklänges.
Nu gingo de ett godt stycke, tills de kommo bort emot kungsgården. Der mötte de kungens smed; han
