Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
315
en sommarnatt i krokskogen.

Lerbergs berättelse. Då han öppnade munnen och började tala, var också föreställningen om hans trollnatur försvunnen; om man skulle antaga honom vara ett öfvernaturligt väsen, skulle det vara en nisse eller en skälmaktig skogsande; han var emellertid endast en karrikatur af en bonde. Han läspade litet och ännu ifrigare än vid andras nickade han med hufvudet vid sitt eget tal, hvari det rådde en sådan tanklös förväxling af alla vigt-, tal- och mått-uppgifter, en sådan omkastning och utbytning af alla begrepp, sådana evinnerliga miss-sägningar, att det åtminstone i början var mycket svårt för den, som icke kände till honom och hans vanor, att fatta hvad han egentligen menade. Men detta virriga sätt att tala var anledningen till de löjligaste uttryck och afgaf ett slående bevis för att det mest nyktra förstånd på detta sätt kan komma att säga saker, som låta ännu fabelaktigare och otroligare än sjelfva öfvertrons. Hans föredrag var utomordentligt raskt, men hackande och stammande och till en stor del så bundet vid bondespråkets egenheter, att det skulle mista en stor del af sin egendomlighet, om dessa toges bort.

«Du må väl för hin i våld tro vi ä’ så dumma, att vi inte märker att de’ der ä’ lögn och käringsladder?» var hans första utrop.

«Jo visst tror jag de’,» svarade Thor Lerberg med ett litet grin till de öfriga, som om han ville säga: «Nu ska’ ni först riktigt få höra på roliga historier.»

«Jag kan, fanken besitta mej, inte begripa hur du kan sitta här och säga, att du har sett så’nt der sjelf