— du ska’ ju vara en förståndiger karl — men sannerligen trafvar du inte fortare än mi’ svarta märr ljuger,» fortsatte rimtussen ifrigt.
De öfriga skrattade, men Thor, som tycktes fullkomligt känna till hans egenheter, tog inte den ringaste notis om hans beskyllning, utan förde honom med ens in i en helt annan tankegång genom att fråga om det var samma lilla duktiga märr han hade nu som då han gifte sig.
«Du kan väl för hin i våld veta, att e’ tandlös märr inte kan lefva tills ho’ blir urgammal. Men mi’ lilla svarta, de’ var så bra märr som en kunde spänna för fyra skor och dra’ uppåt backa’ det, ska’ ni tro.»
«Då måtte hon vara bra,» sade Thor Lerberg, under det de öfriga skrattade. «De’ var väl med den du reste te Branäs och hämtade den der stora tackan[1] från Bærums bruk? Den resan måste du tala om för oss,» fortfor han uppeggande.
«Åhja, vi ha ju ingenting annat te göra här,» svarade han och började, sedan han lutat sig ned till glöden för att tända den snugga, han nyss hade stoppat.
»Först då ja’ vardt gift, hade ja’ e’ lita bra märr, ska’ ni si, och den skulle ja’ fara te Branäs me’. Ja’ hade lofvat Sisle, mi’ käring, att ja’ skulle köpa ett klänningstyg åt’na — ja, du känner väl mi’ käring, Sisle, du, Thor? D’ä’ e’ duktig käring te kunna baka; ho’ bakte opp hafren helt och hållet, som den kom från Branäs; ja, ho’ bakte 15, 16 och 20 bröd på de’ sjunde tjoget om da’n. Men då vi räkna’ efter vecka, hade ho’ bakt 15, 16 och 20 bröd på de’ sjunde tjoget
- ↑ Rund metallskifva att baka flatbröd på.
