skär: han letade då vidt och bredt igen i många länder, tills han fann en, som han tyckte om. Men då han skulle till henne, hade Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen. «Sitter du der, du, liten Åsa Gåsepiga?» sade prinsen. «Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag,» sade Åsa. «Honom kan inte du vänta att få,» sade prinsen. «Åh jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,» sade liten Åsa.
Då prinsessan kom, sade Åsa Gåsepiga till henne, liksom till de begge förra, att om hon hade haft någon käraste, eller det var något annat, som hon inte ville att prinsen skulle veta, så skulle hon inte stiga på stenen, som prinsen hade framför sin säng, «för den säger honom allting,» sade hon. Prinsessan tog nu illa vid sig, då hon hörde det, men som hon var likaså listig som begge de andra, bad hon Åsa att hon skulle gå i stället för henne och lägga sig hos prinsen om qvällen, och när han somnat, skulle de byta om, så att han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om morgonen. Det gjorde de. Då liten Åsa Gåsepiga kom och trampade på stenen, sporde prinsen: «Hvem är det som stiger i min säng?» — «Ren och skär jungfru,» sade stenen, och så lade de sig. Fram på natten satte prinsen en ring på Åsas finger, och den var så trång, att hon inte kunde få den af sig igen; för prinsen kunde nog förstå, att det inte gick riktigt till, och derför ville han ha ett märke att känna igen den på, som var den rätta. Då prinsen hade somnat in, kom prinsessan och körde Åsa
