Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
51
LITEN ÅSA GÅSEPIGA.

till gåshuset och lade sig sjelf på hennes plats. Om morgonen då de skulle stiga upp, sporde prinsen: «Hvem är det, som stiger ur min säng?» — «En, som har haft nio,» sade stenen, och då prinsen hörde det, blef han så ond, att han strax jagade henne på dörren, och så sporde han stenen, huru det kunde hänga ihop med prinsessorna, som hade stigit på den, för det kunde han inte förstå, sade han. Stenen talade då om, huru det hade gått till, att de hade narrat honom och skickat Åsa Gåsepiga i stället för sig. Det ville prinsen ha reda på; han gick ned till henne, der hon satt och vaktade sina gäss, for han ville se, om hon hade ringen; har hon den, så är det bäst att ta henne till drottning, tänkte han. Då han kom dit ned, såg han strax, att hon hade bundit en lapp om det ena fingret, och så sporde han, hvarför hon hade gjort det. «Åh, jag har skurit mig,» sade liten Åsa Gåsepiga. Han ville nu ändtligen se på fingret, men Åsa ville inte taga bort lappen. Då tog prinsen fatt i fingret, men Åsa hon ville dra det till sig igen; då gick lappen af, och så kände han igen sin ring. Nu tog han henne med sig till kungsgården och gaf henne mycken grannlåt och fina kläder, och sedan höllo de bröllop, och så fick liten Åsa Gåsepiga kungasonen af England ändå, bara för det hon skulle ha honom.