Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
3
PETER CHRISTEN ASBJÖRNSEN.

trollsägen är ett fädernearf, gömmande åtminstone någon qvarlefva af forn visdom, om hvars värde ingen kan taga miste, hur höljd hon än vore af ålder, ett klenodium, likt dessa i jorden funna, hvilkas ädla metall röjer sig på klangen, på tyngden och på skimret under den icke allt för slätpolerade ytan.

Och såsom mödrar och mödrars mödrar en gång satt sin stolthet uti att bära de fornärfda smyckena, så hafva också gångna slägtled, tidsålder efter tidsålder, upptagit, fejat och fröjdat sig åt sagornas och sägnernas fullhaltiga smide, hållit det för sin bästa skatt och vårdat det så, att de kunnat gifva det i arf åt efterkommande. Derför är det också minnen med dessa dikter, och det är både en äkta metall och en konst i dem, som ej öfverträffas eller ens på långt när hinnes af våra tiders kramgods för dagen, detta kramgods, som dock nu tränger ut allt gammalt.

Ty nu är den tid kommen, då silfret börjar gå ur de gamla gårdarna samt sagorna och sägnerna ur menige mans minne. Skälen till detta vore det för vidlyftigt att nu här söka uppvisa. Vare det nog sagdt, att det så är, och att en af orsakerna ligger deri, att hjertelaget icke är detsamma, som det förr har varit.

Men huru skall då detta lyte kunna botas? Naturligtvis endast på den väg, som allt, det der blifvit anstucket, kan bättras: genom en renselse, som åtskiljer själ och anda, merg och ben, och som icke skonar det, som måste bort. Den renselsen ligger det icke i någon ensam menniskas våld att framkalla, men när tiden är inne, så kommer hon, och finnes det då i folket något, som är värdt att rädda, så varder det räddadt och går förvisso segrande fram ur pröfningarnes eld till ett nytt lif.

Men kan den enskilde icke frambesvärja de makter, som förvandla folken och föda nya tider, så kan han deremot verka till en omätlig välsignelse genom att hägna, vårda, fostra och bevara allt det, som i forna dagar hållit folk som hushåll samman, med dem genomgått pröfning och efter pröfningen blifvit dem en källa till ny glädje. Och till sådant hörer allt gammalt