fördelning, odelsrättens återställande, sådan den var före den kungliga förordningen af den 5 april 1811, åsädesrättens upphäfvande[1] m. m. Men framför allt var man angelägen, att icke flere embetsmän måtte tillsättas, än nödvändigheten kräfde, och så vidt möjligt embetsposterna inskränkas. Sålunda önskade gudbrandsdölerne, »att biskopars, stiftamtmäns, amtmäns, fogdars och prokuratorers samt väginspektörers embeten måtte nedläggas och upphöra inom ett år efter riksdagens slut», och Eidsvolds socknemän ville, »att ingen onödig öfverhet måtte för framtiden tillsättas», hvarmed man särskildt, såsom af den naiva skrifvelsen i öfrigt framgår, åsyftat de för bönderne kostsamma prokuratorerne. Sina prester ville bönderne sjelfva tillsätta, och särskildt önskade Hedemarkens bönder för sin del, att »det stånd, som vore girigt nog att utan nödvändighet påbörda den olycklige jordbrukaren stora bördor, att dessa Hedemarkens prester måtte låta sig nöja med hvad de tillförne njutit och haft till årliga inkomster». Endast mindretalet af nämda skrifvelser uttalar några önskningar om Norges blifvande regering och representation och gör det delvis mycket bakvändt. Då Modums allmoge begär, »att regeringen blifver inskränkt monarkisk och i synnerhet inskränkt med afseende på finanserna, lagstiftningen, krig och fred och embetens besättande genom representanter, som nationen sjelf väljer på tre eller fyra år», så röjer denna mening lika som många andra ställen i samma skrift tydligen ett skrifkunnigt biträde, som passat på tillfallet att få plats för sina egna tankar bland allmogens önskningar. Dessa senare komma snarare till orda i den i samma stycke uttryckta åstundan, »att det under straff borde förbjudas hvar och en utan undantag att föda hästar med säd, så länge den fruktansvärda nödvändigheten är möjlig, att menniskor måste äta bark och mossa». Gudbrandsdölerne, som i likhet med Hedemarkens bönder »neka suveräneteten», förbehålla sig ock »den rätten, att hvarje distrikts bofasta män,
- ↑ Denna önskan uttalas af Modums allmoge. Då H. Munk och M. Birkeland i Storthings-Efterretninger, B. I, sid, 33, uppgifva, att man här skulle petitionerat om odelsrättens upphäfvande, så är detta oriktigt, ty väl uttalar man sig emot »den forhadte Odel», men det är af skrifvelsen i öfrigt ögonskenligt, att man härmed åsyftat åsädesrätten och icke odelsrätten.
