som hafva de egenskaper och äro i den ställning, att de kunna väljas till representanter, samlas och sins emellan välja dem, som efter de flesta rösterna anses vara de dugligaste, utan att först blifva stämplade af presten och andra embetsmän». Totens allmoge önskar, att »i rikets vigtiga angelägenheter, hvarvid nationens folkrepresentanter sammankallas, må bondeståndets representanter hafva lika säte och stämma med öfriga ständers». Deremot tänka sig Hedemarkens bönder synbarligen en riksdag i samma stil som de gamla folktingen, ty i deras skrifvelse heter det, att »det fordras som en orygglig regel af hela nationen, att när riksdagen åter och framdeles samlas, kan en hvar, som har lust och förmåga, infinna sig, mot att han sjelf på egen räkning uppehåller sig, och att hans röst må gälla».
Om således den norske bonden icke i allmänhet nått den grad af upplysning, att han kände behofvet af politisk frihet, och väl icke heller synnerligen intresserade sig för statens angelägenheter, för så vidt de icke allt för nära berörde hans ekonomi eller personliga oberoende, så låg dock häri icke något hinder för, att han ju icke snart nog under en god ledning kunde blifva en påpasslig väktare öfver en konstitutionel regering och en ifrig befordrare af liberala reformer. Tvärtom har Norges historia efter 1814 höjt bondens politiska myndighet öfver hvarje tvifvel och härmed också vederlagt den gamla satsen, att endast en lång politisk erfarenhet kan uppfostra ett folk till åtnjutande af sjelfstyrelsens lycka.
Ett långt högre rum på bildningens skala intog köpmansklassen. Den hastiga utveckling, som Norges handel tagit, sedan tyskarne i midten af det sextonde århundradet började utträngas från de nordländska fiskerierna, och sedan trävaruexporten ett århundrade senare blifvit inskränkt till städerna, hade på samma gång gifvit borgarståndet en hög grad af välmåga och tillika satt det i en stadig förbindelse med det öfriga Europa, särdeles med Holland, Frankrike och England, i hvilket sist nämda land de unga köpmännen vanligen fingo sin kommersiela uppfostran. Om denna trägna beröring med England icke var egnad att ingifva dem synnerligen stora sympatier för den franska revolutionens principer[1], så kunde det dock icke undgås,
- ↑ Se J. Aalls Erindringer, sid. 66 och 67.
