esUSPLACjiEN AF DEN 17 MAJ. 145
Antingen nu Hegel ni ann sned detta senare förslag syftat på en ensidig förändring afgrundlagen å stortingets sida till konungamaktens skada, eller på ett dylikt beslut på sidan om grundlagen, såsom meningen måste hafva varit hos Bugge l, så är det dock klart, att han ansett kunglig sanktion utesluten genom § 115 i komiteens förslag och således uppfattat ordet storting i § 115 som plenum, och han skyndade derför naturligt nog att omgärda grundlagen med nya värn. En sådan uppfattning låter sig lätt förklaras, om man å ena sidan betänker, att § 115, som icke fans i komiteens första utkast, blef antagen i sista minuten af komiteens sammanvaro och att derför sannolikt hvarken formen för grundlagsfrågors behandling eller tillämpligheten af konungens veto blifvit diskuterad i komiteen, och å andra sidan erinrar sig, att ett par af komiteens hufvudkällor, nämligen både det adler-falsenska utkastet och den franska konstitutionen af 1791 alldeles skilde grundlagar och. lagar i fråga om sättet för deras behandling och forum .för deras slutliga antagande. Men nu innehåller - märk väl! - detta Hegermanns förslag den enda antydan i riksförsamlingens förhandlingar och hela den samtida rika literaturen af dagböcker och bref, att någon enda af riksförsamlingens medlemmar efter antagandet af § 78 (49, 49) ansett, att någon politisk fråga kunde afgöras omedelbart i samladt storting. Då vidare hvarken riksförsamlingens förhandlingar eller dagböckerna eller brefven innehålla ett ord, som antyder, att vare sig det andra alternativet i Hegermanns tilläggsförslag eller hans nyss nämda utkast till en n v grundlagsparagraf blifvit debatteradt eller satt under omröstning eller ens omnämdt i riksförsamlingen den 11 maj2, utan man i stället erfar, att hans första tilläggsförslag blifvit med någon förändring enhälligt antaget och, som det vill synas, utan debatt, så må väl häraf framgå, att han sjelf återtagit sitt ancVra liWäggaförsVag ocYv sitt utkast till en ny paragraf efter samråd med komiteens ledamöter.
Grunden härtill kan icke vara, att man ville inrymma konungen ett absolut veto, ty det måste då hafva varit sagdt, då grundlagen i öfrigt uppstält det suspensiva vetot som allmän 1 Enligt hans förslag var nämligen grundlagen Jeyig», och stortinget egde ej beslutanderätt i lagfrågor.
3 Se Det juridiske fakultets Bet., s. 53 och 66, not. 1. 1"
Höjer, Noryct; startiny. Iv
