146 NORGES STORTING-.
regel; grunden kan af samma skäl icke heller vara, att inan ville betaga konungen allt veto. Grunden kunde slutligen ej heller vara, att man ville undantaga grundlagefrågor från laga behandling utan att göra sig reda för, hvad verkan detta skulle hafva med afseende på vetot, ty då måste äfven detta hafva blifvit uttryckligen sagdt, då ju riksförsamlingen för öfrigt förutsatte alla frågors behandling i begge afdelningarna och aldrig använde ordet »Storthing» som en motsats till »Odelsthing og Lagthing» '. Återstår således blott en enda möjlighet: förslaget föll bort af sig sjelft, emedan det var en solklar sak, att grundlagar, såsom varande lagar, skulle ingå under de för lagars behandling bestämda regler och i följd deraf sanktioneras. Det vill med andra ord säga, att Hegermann tog så väl sitt andra tilläggsförslag som sitt utkast till en ny paragraf tillbaka, då man gjorde honom uppmärksam på, att laga behandling och dermed veto följde af grundlagen sjelf, utan att någondera behöfde särskildt bestämmas. Och-derför framträdde det första alternativet den 11 maj i en ny form med en pluralitet af 2/3 i stället för 3/d) ty den laga formen gaf så mycken ytterligare säkerhet, att man kunde något nedsätta den qvalificerade pluraliteten -.
1 Det återtagna förslaget omhandlar icke heller grundlagsfrågors behandling, ty § 82 (76. 76} ar icke medtagen. Det har derför säkerligen icke varit Haegermanns mening, att härmed föreslå laga behandling, utan att det veto, som gälde vid lägst behandling, också skulle gälla vid grundlagsfrågor.
ä Denna förklaring är förut gifven af H. Wergeland i hans konstitutionshistoria, Samlede Skrifter IX, sid. 350: iBegermaWm and et Alternativ, hvorefter §:en skulde faa saadant Tillfegg: »Förändringen kan ikke vinde Lovskraft uden efter de i § 83, St og 85 indbefattede Bestemmelser», d. e. at Kougen heller ikke skulde have noget andet end sit suspensive Veto ved Forandringer i Grundloven, som aitsaa ikke blev at betragte som en gjensidig
Pagt, der krajvede Begges Samtykke, blev betragtet Bom överflödigt-------og saa ledes da ikke antaget. Rigsforsamlingens Mening kunde ikke vrere tvivlsom, da den ikke selv lod, eller kände lade sit Vsérk sancfcionere af nogenKohge, og da den betragtede de kommende Storthing som Fortsettelser af den selv, hvis baade Myndighed og Behov af at vrcre varsom havde erholdt Udtryk i Bestemmelsen om den %-deels Fleerhed, der udf ordres ved Grundlovsforandringer.» Denna harang bevisar till fullo, att Wergeland icke rätt förstod, hvad han skref. Dä man nu vet, att hans arbete till en del är grundadt på muntliga upplysningar af professor Sverdrup och prosten N. Wergeland, så ligger det antagandet nära till hands, att han af någon af dem inhemtat upplysningen, att Hegermanns andra alternativ »blev betragtet som överflödigt». Ty om denna hans utsaga skulle blott bero på gissning (se
