156 NORGES STORTING.
drifvas. Mon för de svenska statsråden torde saken hafva stält sig något annorlunda. För dem måste det hafva varit klart, att då §§ 76--79 i grundlagen af den 17 maj stadgade laga behandling för alla frågor, och § 110 icke gjorde något undantag för grundlagsförändringar, så måste dessa vara innefattade under den allmänna regeln om suspensivt veto i § 79, och derför måste det vara dem angeläget att omredigera dessa paragrafer på så sätt, att, äfven grundlagen sjelf blef indragen under absolut veto *. Detta har gifvit anledning till komiterades första franska redaktion, der man dock tillika höll fast vid Karl Johans »esprit de la con stitu tion». Men i komiterades slutliga svenska utkast har man strukit så väl dessa ord som ordet stexte», antingen emedan man förutsåg, att den förra redaktionen skulle väcka motstånd hos norrmännen, eller emedan man ansåg, att andemeningen af dessa ord äfven ingick i den svenska redaktionen: »så vida dess innehåll ej rakt strider mot grundlagen». Till sist har Karl Johan i Frcdrikshald åter igen ur sitt eget förslag insatt orden »esprit de la constitution», och de kommissarier, som varit med om förslagets första franska redaktion, hafva då naturligtvis å nyo yrkat på upptagande af ordet »texte.» Genom den slutliga redaktionen ville man således på samma gång värna om grundlagens mening (esprit, Aand) och dess ordalydelse (texte, Udtryk) och således genom tillägget uppnå ett dubbelt ändamål, nämligen å ena sidan göra konungen till en af konstitutionen erkänd väktare öfver grundlagens principer äfven i den privata lagstiftningen och å afidra sidan förvandla det susponsiva vetot för grundlagsfrågor till absolut '2.
1 Det förtjenar att. i anledning häraf bemärkas, att två af de svenska statsrådsledamöter, som utarbetade förslaget, nämligen Pleming och Mörner, hade vid 1810 års riksdag uttalat sig för det suspensiva vetot som regel, men gjort undantag för grundlagsfrågor.
3 Uppgiften i »Det jnr. Fak:s Betsenkning». sid. 70, att kommissarierne icke fått sig ålagdt att genomföra någon förändring i § 79 af Norges grundlag, beror på ett missförstånd af det hos RyAAn, a. st., sid. 110. iiot 1. i utdrag återgifna förslaget till artiklar, som skulle införas i en instruktion för de blifvande kommissarierne. Ty det är ögonskenligen det suspensiva yetot i allmänhet, icke det missbruk, som deraf kunde göras för att kringgå grundlagen, som var den brist i Norges grundlag, hvilken man borde låta norrmännen förstå, att man bemärkt. Ordagrant lyder den ifrågavarande punkten i förslaget till artiklar sålunda: »Det skulle kanhända icke skada att för norrmännen anmärka den oreda i grundsatser, som finnes i flere artik-
