Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

ÅTBliBLICK.

163

det blef förkastadt. Och icke nog härmed. Riksförsamlingen uteslöt också orden »for at va;re gjseldende», emedan de »syntes förutsätta en högre makt hos ett statsråd än hos konungen». Detta var visserligen icke af någon vigt i och för sig, då i alla fall påbudet stod qvar, att alla konungens beslut skulle kontrasigneras, men äfven detta uteslutna stadgande bidrager i sin mån -att bevisa - hvad som af de i grundlagen intagna redan bör vara klart - att konstituenterne icke i något endafall tänkt sig rådet eller ministrarne såsom en sjelfständig makt bredvid konungen och ännu mindre öfver honom. De skulle vara hans rådgifvare och ingenting annat. Detta måste man starkt betona, om man vill förstå, hvad begränsningen i konungens sanktionsrätt efter Norges grundlag innebär. Denna begränsning eller det suspensiva vetot är onekligen ett uttryck af folksuveränetetens princip, att statsmakten, källan till all makt i staten ligger hos folket, men den är i och för sig alls icke något hinder för, att makten i staten i ordinarie fall ligger i konungens hand, utan tyckes mig snarare just hvila på denna förutsättning.

Ingen har uttryckt detta med klarare ord än deri man, som sjelf uppritat maktfördelningen i Norges grundlag:

»Kongen er udrustet baade med forn0den Kraft og Vilje. Ham er den hele uddvende Magt. og saa stor Andeel i Lovgivningen betroet, som med det heles Vel kan bestaae. Nationalrepresentationen er til for at bestenime. hvorledes Folket skal tilvejebringe de Midier, som ere n0dvendige til Statens Vedligeholdelse, og for at bringe Folkets Viije i muligste Överensstämmelse med Begieringens, men nogen egentlig sserskildt Magt er Nationalrepresentationen ikke, bgr den ei heller vaKre, naar man vil have, der skal herske Eenhed og Orden i Regleringen»1.

1 Falsen, Norges Grundlov. Bergen (1817) sid. Ii8. Denna bok skrefs under den s. k. liberala delen af Falsens lif. Nu är det visserligen ett psykologiskt och historiskt missgrepp att skilja Falsens lif i två perioder; men äfven om man håller fast dervid, så inverkar ej detta på vigten af ofvan nämda omdöme, som nedskrefs fyra år förr, än detta affall säges hafva skett. Kamma tanke uttrycker Falsen ännu tidigare (april 1817) i »Den Norske Tilskuer»,"Aarg. I, N;r 8 & '.i, sid. 60, der det heter; »Det var på Eidsvold blott en mening om, att Norge skalle vara en konstitutionel monarki, och att monarken skulle ega all den matt, som kan bestå med borgarväl och borgarfrihet.» Och på ett annat ställe (sid. 173) i en säkerligen också af honom författad polemik mot ett i Politisches Journal, febru-