164
NORGES STOliTING.
Folket kade således visserligen fått ett medel i handen att alltid till sist på laglig väg tvinga sin vilja fram, men konstituenterne hade icke i representationen uppstält en ständigt verkande makt i samhället bredvid konungen eller i den meningen öfver honom, att den jemt reglerade och bestämde regeringens verksamhet, såsom skett i den franska konstitutionen af 1791 och den spanska af 1812. Så till vida var väl representationen stäld öfver konungen, att den kunde i utomordentliga fall, som den sjelf bestämde, lagstifta äfven utan konungens medverkan, men suverän kan man omöjligen kalla en församling, som i den grad af konstitutionen begränsas inom sitt eget område, dels till innehållet genom konungens veto, dels till omfånget genom den korta fristen för lagtima sammanträden.
Denna senare grundsats, som först kom till orda i 1772 års svenska regeringsform och sedan upptogs af 1809 års lagstiftare och således hos oss var en frukt af frihetstidens erfarenhet '?, hade till ändamål att förebygga den lagstiftande maktens missbruk till ett detaljeradt reglementerande och i allmänhet försvåra dess ingrepp på den verkställande maktens område. Då nu norrmännen upptogo idéen, gjorde de härmed en väsentlig modifikation i folksuveränetetens princip, sådan denna i Frankrike och Amerika blifvit fattad, ty sådana bommar sätter man icke för en suverän församling.
Det gäller i detta fall som i det hela orn Norges grundlag, att den hvarken kan helt förklaras ur tidens allmänna statsrätt eller ur något visst lands konstitutionela bestämmelser: men detta icke derför, att deri är något originelt arbete, utan derför, att den är en kombination af mångalands grund- n lagar och har sökt tillgodogöra sig olika folks erfarenhet. Det gifves knapt något fritt folk, som icke lemnat sitt större eller
ari 1817 infördt stycke, att »ved Qrtmdloven er Kongen indr0mmet al den Myndighed, som med Borgerfrihed og Borgersikkerhed kan bestaae».
1 Visserligen var det redan i 1723 års riksdagsordning föreskrifvet, att rikedag ej borde påstå längre än tre månader, men detta innebar endast en uppfordran till riksdagen sjelf att söka på den tiden afsluta sina arbeten och var ingen garanti för den verkställande makten, då jn riksdagen knnde utsätta nästa sammanträde till den tid, som den sjelf önskade. Jfr g U och § I.
