5(1
NOEGES ST 01! T IN G.
representanter, dock så att intet amt skulle hafva mindre än två representanter.
Oaktadt så väl nationalrådets som i synnerhet representationens myndighet var så ytterligt inskränkt, gå var dock konungen med på begge hållen. Plan hade således öfversta säite och stämma i nationalrepresentationen och 1 händelse af paria vota utslagsrösten så väl der som i nationalrådet. Om i ett nationalråd af fyra personer två röstade för en högre bevillning och två för en lägre, kunde konungen således bestämma sig för den högre.
Det är anmärkningsvärdt, att ehuru förslaget omfattade ett så pass oinskränkt envälde, så gick det dock å andra sidan ganska långt i demokratisk riktning. Ty det förbjöd icke allenast för framtiden all ärftlig adel, såsom »en börda för statskassan och en kräfta för hela samfundet», och alla andra titlar eller rang än dem hvarje embete medförde, utan det gick ock vidare och tog steget fullt ut på den af danska regeringen sedan långt tillbaka inslagna vägen af en demokratisk landbolagstiftning. Ingen skulle nämligen få ega mera jord, än han sjelf eller genom sitt husfolk och daglönare förmådde bruka; och allt arrende af privat egendom skulle lika som allt slags skattefrihet inom 20 år upphöra. Grunden härtill var den, att det vore »skadligt för staten, när det tillätes den tröge, men rike matmen att sammanhopa fasta egendomar för att lefva af andras trälarbete».
Det säges, att Lauritz Weidemann var ett stort original, och visserligen förefaller hans sätt att bättra på Kongeloven och förse den med konstitutionela garantier i högsta måtto originelt. Likväl stod han icke ensam om sitt förslag.
Yäl säger Sibbern i sin dagbok på Eidsvold, att Weidemanns förslag var så »erkeroyalistisk, at vi, der ikke ganske vare saa kongeligsindede, skjselvede og bsevede»; men att det faderliga envåldsregemen.tet ännu hade sina anhängare både inom och ännu mycket mera utom riksförsamlingen, det bevisas af det weidemannska förslaget sjelft. Ty det var äfven undertecknadt af Weidemanns begge medrepresentanter för Kristians amt, sogneprest H. J. Stabel och proprietär och länsman A. Lysgaard, med förklaring, att de för sitt vidkommande intet
