94
NORGES STORTING.
snöre, det adler-falsenska utkastet, än i fråga ooi den dömande makten och grundlagsförändringar. I stället för att i likhet med utkastet lagbinda den dömande maktens organisation i det hela och inrycka en väsentlig del af processrätten i grundlagen, har komiteen efter den svenska B. P. af 1809 endast afhandlat en högsta domstol, stäld under stortingets kontroll, och en politisk domstol i riksrätten, hvilken utkastet märkligt nog saknade. Denna sist nämdas talrikaste beståndsdel utgjordes af lagtingets medlemmar, och den var således närmast organiserad efter engelskt-amerikanekt mönster, men genom högsta domstolens upptagande gjordes riksrätten delvis till en embetsmannanämd såsom i Sverige, en afvikelse från det amerikanska mönstret, som väl innebar någon garanti för domstolens opartiskhet, men dock var som sådan alldeles otillräcklig i betraktande deraf, att lagtingets sammansättning ju kom att bestämmas af stortingets majoritet, och att lagtinget således kunde blifva ett redskap för samma parti, som i odelstinget dekreterade åtal. I fråga om författningens revision följde, det adler-falsen- ska utkastet de mönster, som lemnade afgörandet åt de röstberättigade sjelfva, samlade i primärförsamlingarna (se sid. 42 o. f.). Komiteen icke så. Ej heller föreskref den utväljandet af en kongress för att afgöra frågan, huru en revision borde ske, sedan de röstberättigade i primärförsamlingarna förut afgjort, att den vore af nöden, utan komiteen bestämde sig i stället för det tredje sättet, som lemnade afgörandet åt landets lagtima representation, men med en tilläggsbestämmelse, att grundlagsförslag ej finge antagas af samma storting, der det vore väckt. Detta särskilda skydd för fundamentallagar hade ursprungligen utgått från Sverige, der det första gången stadgades 1766. I England hade parlamentet sedan urminnes tid afgjort författningsfrågor såsom andra lagar i samma session, der förslag väcktes, och lika så hade riksdagen i Sverige beslutit grundlagsförändringar, som blefvo gällande genom riksdagens och konungens enkla beslut allt intill frihetstidens statsskick. Men då dess fundamentallagar öfverflyttade hela den lagstiftande makten i vidsträckt bemärkelse till representationen utan något som helst veto från konungens sida, blef grundlagarnas bestånd helt och hållet beroende af den bland rikets ständer
