emedan hon icke förstod huru man kunde uppfatta saken sålunda.
”Såg fröken hvarifrån han kom”, fortsatte Johan, som legat med hufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur ”vosocken”, ”och såg fröken hans rysliga mustascher? De sågo ut som två svarta djefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och det öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken”.
Fröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den pratsjuke Johans frågor.
”Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?” frågade hon, vänd till sin tant.
Men tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan deremot inföll i en tvärsäker ton:
”Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också någon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra röfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken.”
Deu unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att stirra, mon detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande ton:
”Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag vill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki gästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan, som måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja densamma.
Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande, hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar af.
I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss
