Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
133
BORGFRÖKEN.

anförda, emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket våra resande råkat ut.

Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående julen, Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var nu en gång förnämt. Öfverste von Eberhardt, som var enkling, var svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget 1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.

Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren presentera hjelten i denna vår sannsaga.


2.

Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs nemligen ett ”te deum” i stadens kyrkor, med anledning af det dagen förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren, Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han hittills envist vägrat.