I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan, till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de af kostbara. rökelseångor fyllda hvalfven, Den högreste storfursten stod der andäktig och korsade sig som alla de andra, ”Te deums” toner måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta,
Då, midt under högtlidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom, Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.
I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt undan.
”Hvad nytt från Taganrog?” frågar fursten häftigt. ”Säg fort ut, löjtnant Sergejeff.”
”Eders Majestät”, svarade löjtnanten och böjde knä, ”se här depeschen från furst Woronzow.”
”Min broder?” frågade Nikolaus, nästan hviskande.
”Är hädangången den 1 december, Eders Majestät”, ljöd svaret.
DÅ, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt, och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med ett kallt:
”Stig upp, kapten Sergejeff, och tig, du förstår”, vände han sig om och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den häpnande gamle.
Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod
