”Stig in sakta,” ljöd nu svaret, ”presidenten har redan börjat.
I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer, hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det dystra rummet.
”Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?” ljöd ordförandens röst från ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande ogerna ha framställt sin fråga.”
”Ja!” ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande votum: ”att äfven för honom rätta tidpunkten var inne.” — Det var första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella ”mission” såsom Rysslands ”sjelfherskare.”
"Konstitutionel monarki?” sporde presidenten vidare med något vibrerande stämma samt tillade:
”Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina röster. Sekreterare, ropa upp numrorna.”
En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på något nummer åt sin följeslagare.
”Nummer 1,” ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews[1] klara stämma.
”Ja!” svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och sedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades och samma svar följde från allas läppar.
Huru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens hufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande förväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då afgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken frågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans följeslagare.
- ↑ Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i sammansvärjningskomitén. Hun afrättades sedermera på Nikolai befallning.
