”Nummer tretton:” ljöd sekreterarens stämma och ljusning tycktes gå öfver den ädle Rylejews drag. Och ur en dunkel vrå af salen reste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte, öfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.
Då den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik tystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt.
Med klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda ordet:
”Republik”.
Upp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett kraftfullt utrop: ”Republik!” ljöd genom salen.
Allmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade sig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan bad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens uppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på lämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort, liksom fördrifna af onda andar.
”Jag känner dig väl,” mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid förrädarens sida; ”jag känner dig väl ... du kan ej blifva Rysslands kejsare ... och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana går blott öfver mitt lik ... min väg ...”
”Släck ljusen!” ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande aflägsnade sig.
Vid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde herrskaren tillsammans.
Det var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla berättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt drabbade den ene af dem.
