mannen, skall jag säga er, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan, för si röfvaren hade redan tag i henne ...
Ett utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande, aktningsvärda publiken.
”Ja” sade Johan förnumstigt ”det skall icke förvåna er, ty tiderna äro underliga nu i Petersburg ... och derifrån kom röfvaren, det är säkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid gardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit sig till att vara qvinnoröfvare. Puh!
De smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa thé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning, och Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar med afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi beträda åter en ny skådeplats.
6.
Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäkligt fram, och midt ur deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det var vår gemeansamm vän Lydia.
Det var qväll.
Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.
Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.
Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset af elfvens vågor
