var ett förtroget ljud för alla slottets invånare — äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars menniskorna i sömnens ro?
På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde han?
Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi veta det.
En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.
Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan hviskade hon: ”Marie!”
Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja och en ros, ömt slutna till hvarandra.
Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna kysste hvarandra.
”Såg du honom?” frågade Lydia blygt.
”Han har icke varit här i dag,” svarade Marie, samt tillade: "och det var högst besynnerligt.”
Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en vacker, men skygg blick frågade:
”Hvar bor han?” Hon sade ”bor”, ty hon ville icke säga hvar ”sitter han?”
Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade sedan smått och svarade:
”I ”Lydien”, som egendomen framdeles skall heta.”
Då bleknade Maries väninna ... och icke ens det verkliga Lydiens sol hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans kinder, så blek var hon ... ty hon märkte nu först att hon varit otrogen ett gifvet löfte.
