skade honom ännu och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de förlofvades möte utvisa.
7.
Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor som diktarens fantasi har skapat, Men vi tro att de mest fantastiska dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se utveckla sig för våra ögon.
Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.
Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt skrifrum, Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst, uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm, prononciation.
Hvad hade då händt, hvad hade då timat?
Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte; Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin fantasis ädla drömbild och sin vän Marie.
Och trösterskan kom.
