visste att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes promenad.
Förtalet växte då den namnlöse insjuknade och Lydia började tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.
Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen at sitt hemma brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.
Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:
”Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!”
Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.
Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.
