ria till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men ... jag antager det icke ... ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så vore det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer.
”Men”, svarade den unge mannen med lågande blickar, ”jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er.”
”Och hvem är det?” frågade fursten leende.
"Från Alexej Alexandrowitsch”, svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.
”O, haf tack, unge man, — numera mitt barn” utropade den ädle fursten rörd, ”den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch ögon i hans sista stund ... han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek ... Kom”, tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden,”
Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.
in lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.
”Ja, jag känner dig ... jag känner dig, Nikolaus!” mumlade Polens president, ”Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras.” Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon,
"Hvad heter du, min son?” frågade han vidare.
”Jag, jag heter”, stammade den unge frihetshjelten ”jag heter Eberhardt.”
”Eberhardt ... och vidare?”
