”Eberhardt von Eberhardt”, svarade den unge mannen med återvunnet lugn.
”Löjtnant von Eberhardt”, sade nu fursten vänligt, ”för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga nämn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skål att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman[1], en riktig bjesse, han jemväl”, tillade han leende. ”Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skrifvelse till mig”, tillade han.
”Jag har gått i en god skola” svarade den unge mannen med et egendomligt sorgligt leende.
”Och ni kan ryska, herr Eberhardt?” sporde fursten vidare,
"Fullkomligt, ers durechlaucht”, svarade den unge adjutanten med en nästan komisk blick.
”Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan”, fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en plats och framlade några papper för honom.
Vår berättelse nalkas att slut.
Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti 1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel soldat i den sedermera så beryktade general Romorinos armékår[2]. Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen under Romorinos alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. Men i
- ↑ Aflidne major Myhrbergs förmodade psevdonym under hans deltagande polska resningen.
- ↑ Historiskt.
