”Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?”
”Hvarför vill herrn det då?” frågade Kallista blygt.
”Jag ville se huru han såg ut?”
”Kan herrn engelska?”
”Ja, min vän.”
”Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra sida; lofvar herrn det?”
Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm, hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog ned ögonen.
”Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?”
”Icke ens för Bengt?” frågade jag leende.
”Nej, nej — för ingen!”
Jag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett själfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan voro med blyerts flyktigt tecknade följande ord:
”To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her Majestys Navy, Åland, Juni 1854.”
”Hvad står der?” hviskade flickan skyggt.
”Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid hennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854.”
”Tack, herre!” sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet.
”Hvarför håller du denna bild så kär ?” frågade jag deltagande.
”Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der svåra natten under kriget?”
”Är det för intet annat, Kallista?”
Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och suckade.
”Du suckar, Kallista?”
”Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag icke sucka öfver honom ? — och
