ledsamt till och med der. Och säg mig nu, kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?”
”Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra.”
”Och kan han icke skicka mig i kloster?”
”Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige — svenskarne äro icke ”rätt-trogna”. Och Nikifor korsade sig åter.
”Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten”, menade Nadeschda — och hon talade af personlig erfarenhet — ”o! hvad jag redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och du, Nikifor”, fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar om hans hals, ”du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med armband?”
Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg in.
”Ursäkta, mitt herrskap”, sade han på temligen god franska, ”men det är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna er — —”
Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar. ”Så unga”, tänkte han vid sig sjelf, ”så sköna och så fallne redan! Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott i stort och — englar nedlåta sig att med dem njuta de så vunna egodelarne.” Så tänkte wiborgaren.
”Min herre”, sade ändtligen Nikifor sakta, ”hvad önskar ni?”
”Varen lugna, mitt herrskap”, svarade den unge mannen, ”jag vill eder intet ondt.”
”Det är bra tänkt af er”, inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd ton, ”ack ni ser så god ut — får jag bjuda en kopp thé, så får herrn —”
