”Min herre”, utbrast Nikifor, ”vän eller ovän, säg edert ärende fort, ni ser att min — att — fröken är högst altererad.”
Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula litteratör och ville ”samla erfarenheter”, han hade derföre gerna velat förlänga samtalet — men han hade icke hjerta dertill.
”Mitt råd är kort och godt”, sade han med fast men mild ton: ”res härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit — ni förstår mig kanske nu?”
”Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det straxt — Nadeschda är så rädd.”
”Kan jag göra herrskapet någon tjenst så — meddela upplysningar eller dylikt — så —”
”Ack ja”, utropade Nadeschda, ”säg åt alla som fråga efter oss att Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de icke gissa att det varit vi som varit här.”
Den främmande log. ”Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er väl, mitt herrskap, varen uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske jag med min erfarenhet —”
”Uppriktige, tala sanning, nej, nej!” utropade Nadeschda uppskrämd. ”Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen, det våga vi icke.” ”Herre Gud”, tillade hon efter en stund, ”är eders välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?” Och den sköna qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef rörd.
”Att icke allt står rätt till”, tänkte denne, ”är säkert.” Han tilläde derpå högt: ”Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya, men jag upprepar mitt råd: res.”
”Genast, min herre, och tack för ert råd”, svarade Nikifor och räckte wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen, bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick ut.
