som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig, Man tycker att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt. Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse, Skådar man länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning; det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har sitt majestät. — Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.
Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några ”historier” som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till sist undfägnades vi med historien om ”grottan”, Denna är enligt all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandras bekantskap vid ett samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka denna ”grotta”. Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af fallets klippväggar, med mynningen cirka 3
