om att han hade all anledning att vara belåten med sin tillkommande svärfars yttre.
Kaptenen stälde sig några steg från bänken i hörnet af vallen, i det han pekade omkring sig med käppen. Kusin Hans följde noga med och vinnlade sig så mycket som möjligt att täckas sin tillkommande svärfar.
»Vill ni nu alltså tänka er, att jag står vid förpaktaregården Belle-Alliance, der kejsaren har sitt hufvudqvarter, och i norr, två mil från Waterloo, ha vi Brüssel — således ungefär vid hörnet af gymnastiklokalen.
»Vägen der — längs med vallen är chausséen, som leder till Brüssel, och här» — kaptenen ilade öfver Waterlooslätten — »här i gräset ha vi Soigneskogen. På landsvägen till Brüssel och framför skogen stå nu engelsmännen; ni måste tänka er den nordligste delen af terrängen något högre. På Wellingtons venstra flygel — alltså i öster, här i gräset — ha vi slottet Hougoumont; det måste markeras,» sade kaptenen och såg sig omkring.
Den hjelpsamme kusin Hans hittade genast en pinne, som stacks ned i jorden på denna vigtiga punkt.
»Förträffligt!» utropade kaptenen, som förstod, att han hade träffat på en åhörare med intresse och inbillningskraft, »det är nämligen från detta håll vi kunna vänta preussarne.»
