franska språket är mäktigt, då det eggas af häftiga lidelser.
Men det var en grumlig ström; den förde med sig många bittra ord, förebråelser och beskyllningar, och genom alltsammans ljöd det liksom en tillbakaträngd snyftning.
Medan Charles rände af och an på golfvet med knutna händer och håret i oordning, liknade han en liten raggig tax, som gläfser mot en fin italiensk vindhund. Slutligen ryckte han till sig sin hatt och rusade ut.
Alphonse hade sett på honom med stora, förvånade ögon. Då han var borta och det blef tyst i rummet, var det som om luften ännu darrade efter de häftiga orden. Ett i sender döko de upp för Alphonse, medan han stod orörlig vid pulpeten.
Om han ej visste hvem utaf dem som egentligen dög till något? Jo bevars, han hade ju aldrig nekat till att Charles var honom vida öfverlägsen.
Han fick ej tro, att det skulle lyckas honom att roffa åt sig någonting med sitt fagra ansigte. — Alphonse visste ej med sig, att han någonsin hade beröfvat sin vän något.
»Jag bryr mig inte om dina cocotter,» hade Charles sagt.
Skulle han verkligen ha hyst något intresse för den lilla spanska dansösen? Ja, hade Alphonse bara haft någon aning om det, skulle han visst icke ha sett åt henne. Men det var ju för
