gingo til samman i menigha landet, at the skulle
sådana tyranheet affweria, och keeste erchebispen som
war itt hoffuudh och höffdinge offuer alt riket til en
höffuitzman, til at affweria sådana tyranheet och at
komma riket i sina frijheet, och komo the honom
sådana tunga vppå, til at anama sådana
höffuitzmandzdöme med mongahanda rådh och stoor skiäl etc.
Huilke i sielffue wel weten, och wij wel bewijsa kunne,
med alla the godha män i Suerige, både andeligha
och werldzligha, rika och fattigha, at i bland altt thet
som han haffuer i the motto scriffuit wår helga fadher
til öffuer oss, skal icke finnas itt sant ordh, och med
sådana ogudhligheet och oärligh lögn, och osan dicht,
tå haffuer han fåt wår helga fadhers påwans afflösn,
så at han haffuer vndt honom sitt presta och biscops
embete igen, Huilket stoort vnder är, at i som ären
såsom the helgha kyrkios och erchebispens ledhamoot
och vppehelle, willen thet någhon tijdh lidha, eller
tilstädhia, at han sådant werdigt Gudz embete hantera
eller vppehålla skal, mädhan han then dispensationem
så ogudeligha, oärligha, och med lögn förwerffuat haffuer.
Och sedan han oss fördriffuit och all thenna håån,
last och osäyeligh skada, mot Gudh, ähro och rett
giordt hade, Tå wille han ey tilstädia, at wår fattigha
barn, som woro tå små meenlösa jungfrur, motte bliffua
när wåra och theres wener i riket, vthan dreff them
så, at the skulle ryma vtaff, och föras vth om winter
tijdh på haffuet, at sökia fremmande land, ther vppå
at the och skulle kommet til dödz, huilkit doch war
en synnerlig stoor, ohörligh, oredeligh och förbannat
ondska, at han wille förderffua the fattigha meenlösa
små jungfrur, för thet grymmeligha och orettferdigha
haat skul, som han hade til oss taghit vtan all wår
skull och brott, och emoot thet at widh then tijdh
för än han oss fördreff, tå war ingen i werldenne som wij
yttermera om gott oss til förlåte och bettre eller högre
betrodde än honom. Käre wener i wete och well
