därefter få behandla honom som han fann för godt, och Fagin skulle under inga förhållanden kunna kräfva ersättning för honom, så framt Sikes’ uppgifter rörande hvad som händt i allt väsentligt intygades och bekräftades af Toby Crackit. Sedan man kommit öfverens om detta, drack Sikes en ofantlig massa brännvin, allt under det han skrålade visstumpar, blandade med vilda förbannelser. Till sist ville han i ett anfall af yrkesmässig hänförelse nödvändigt förevisa sin låda med inbrottsverktyg, och han kom raglande med den. Men knappast hade han fått upp den och börjat förklara de olika verktygens användning och sinnrika konstruktion, förr än han ramlade omkull på golfvet, där han snart somnade.
Juden tog åter på sig öfverrocken. »God natt, Nancy!» sade han, och i det deras ögon möttes, fixerade han henne skarpt. Men flickan uthärdade stadigt hans blick. Då upprepade juden sitt god natt, sparkade till Sikes, medan hon vände ryggen till, och trefvade sig utför trappan.
»Den gamla historien!» mumlade han för sig själf under hemvägen. »Det värsta hos kvinnfolken är, att en småsak kan väcka upp hos dem känslor, som för längesedan äro döda. Men lyckligtvis blir det aldrig långvarigt!»
Då han kom hem, satt Räfven uppe och väntade tåligt på honom.
»Har Oliver gått till sängs? Jag måste tala med honom», var det första Fagin sade, medan de gingo utför kökstrappan.
»För flera timmar sedan», svarade Räfven och öppnade dörren. »Där ligger han.»
Oliver låg på sin hårda bädd på golfvet, försänkt i djup sömn. Han var så blek af oro och sorg och den kvafva luften i sitt fängelse, att han såg ut som ett lik: som när en ung, snöhvit själ nyss svingat sig upp till himlen och jordens orena luft ännu ej har hunnit andas på det stoft den lämnat.
»Inte nu», mumlade juden och vände sig bort, »i morgon, i morgon!»
KAP. 20.
Oliver utlämnas till Sikes.
Då Oliver vaknade följande morgon, stod bredvid hans säng ett par nya skor med starka, tjocka sulor. Först blef han glad, ty han tänkte, att nu skulle han kanske slippa lös. Men alla sådana tankar försvunno i en hast, då han satte sig till att äta frukost tillsammans med juden, ty denne meddelade honom i en ton,
