utanför och fladdrade i luftdraget och visade dem den tomma trappan och deras egna bleka ansikten. De lyssnade spändt, men det var dödstyst i hela huset.
»Det var bara inbillning», sade juden slutligen, i det han tog upp ljuset och vände sig mot Monks.
»Jag kan svära på, att jag såg det!» svarade Monks, darrande i hela kroppen. Skuggan böjde sig fram, då jag fick syn på den, och i samma sekund som jag talade till er om den, försvann den.»
Juden sneglade hånfullt på den andres bleka ansikte och gick uppför trappan, i det han anmärkte, att Monks kunde gå med, om han hade lust. De tittade in i hvartenda rum: där var tomt och mörkt och kallt. De begåfvo sig ner i korridoren och i källaren; öfverallt var tyst som i en graf.
»Nå, hvad säger ni nu?» frågade juden. »Utom oss är det inte en lefvande själ i huset, annat än Tom och pojkarne, och dem stängde jag in, innan vi gingo upp.»
Monks hade småningom blifvit vacklande i sina försäkringar. Slutligen brast han ut i skratt och sade, att hans fantasi hade spelat honom ett elakt spratt. Men han hade ingen lust att fortsätta det afbrutna samtalet. Han erinrade sig plötsligt, att klockan var öfver ett; och det älskliga paret skildes åt.
KAP. 27.
Fortsättning på ett föregående kapitel.
Sedan Bumble upprepade gånger hade räknat silfverskedarna och vägt sockertången och värderat gräddkannan och granskat bohaget ända ner till tageltygsöfverdraget på stolarna, började han tycka det var tid på, att fru Corney kom tillbaka. Tankar föda tankar. Som ännu icke ett enda ljud bebådade, att åldfrun var i antågande, föll det honom in, att han på ett oskyldigt sätt kunde fördrifva tiden och tillfredsställa sin nyfikenhet genom att kasta en flyktig blick in i fru Corneys byrålådor. Då han alltså hade lyssnat litet vid nyckelhålet och förvissat sig om, att ingen kom, grep han sig an med att undersöka de tre långa lådorna. De voro fulla af solida och väl bibehållna klädespersedlar, hvilket tycktes tilltala honom mycket. I den öfversta lådan till höger upptäckte han dessutom ett litet låst skrin, som, då han skakade det, gaf ifrån sig ett behagligt ljud af skramlande pengar. Då gick herr Bumble med ståtlig hållning tillbaka till kakelugnen och sade halfhögt, med allvarlig och beslutsam min: »Jag gör det!» Hvarpå han skälmaktigt skakade på
