hufvudet, som om han lekfullt bannade sig själf, för att han var en sådan inpiskad skälm, och slutligen med synligt välbehag och intresse tog sig för att beskåda sina vador.
Bäst han stod fördjupad i denna angenäma sysselsättning, kom fru Corney inrusande, kastade sig på en stol borta vid kakelugnen, höll den ena handen för ögonen och den andra mot hjärtat och kippade efter andan.
»Hvad är det, fru Corney?» frågade Bumble och böjde sig ner öfver henne. »Har någonting händt? Men så svara då! Jag står här som på...» Han kunde i häpenheten ej hitta uttrycket »glödande kol», utan sade i stället: »glasskärfvor».
»Ack, herr Bumble!» utbrast hon. »Jag är som mörbultad!»
»Hvad för något, mörbultad?» upprepade Bumble. »Hvem har vågat —? Ah, jag förstår!» rättade han sig med sin vanliga värdighet, »det är de nedriga fattighjonen!»
Vid dessa ord sänkte fru Corney sitt hufvud. (Sid. 130.)
»Det är förfärligt att tänka på!» sade hon med en rysning.
»Så låt bli att tänka på det!» bad Bumble deltagande. »Drick en liten tår!»
»Inte för allt i världen!» förklarade fru Corney. »Dricka någonting nu... omöjligt! Oj oj oj! Öfversta hyllan till höger...
