fem pund och Oliver Twist erbjödos den man eller kvinna, som behöfde en lärling i något handtverk eller yrke.
»Aldrig i lifvet har jag varit så fullt och fast öfvertygad om något», sade herrn i hvita västen, då han följande morgon läste anslaget, »som att den där pojken slutar i galgen.»
KAP. 3.
Oliver är nära att få en plats, som ej skulle ha varit någon sinekur.
En vecka satt Oliver inspärrad i det mörka, ensliga hål, som den högvisa och barmhärtiga direktionen hade anvisat honom. Det tycks vid första påseendet ej orimligt att antaga, att om han hyst vederbörlig vördnad för den spådom, som herrn i hvita västen uttalat, skulle han ha bundit en snibb af sin näsduk om en krok i väggen och sig själf i den andra. Men det var för det första det hindret, att som näsdukar obetingadt måste anses som öfverflödsartiklar, hade de genom högtidligt direktionsbeslut blifvit för alltid aflägsnade från fattighjonens näsor. Dessutom var ju Oliver ännu så ung och barnslig. Han inskränkte sig till att gråta dagen i ända, och då den långa natten kom, höll han sina små händer för ögonen, liksom för att utestänga mörkret, och kröp ihop i en vrå och försökte sofva. För öfrigt skall man icke tro, att det nekades honom sådana välgärningar som motion och sällskap och religiös tröst. Hvarje morgon i den sköna friska vinterkylan tilläts det honom att tvätta sig vid pumpen på gården under tillsyn af herr Bumble, som genom flitigt användande af sitt spanska rör hindrade honom från att förkyla sig. Hvar annan kväll kördes han in i matsalen till de andra gossarne och fick sig där i deras åsyn ett grundligt kok stryk, de andra till ett afskräckande exempel. Och hvad slutligen den religiösa trösten beträffade, så tilläts det honom hvarje afton, äfven inne i matrummet, att hugsvala sin själ med gossarnes gemensamma bön, hvari det nu enligt direktionens befallning var inryckt en mening, som anropade Vår Herre om, att ingen af dem måtte bli så syndig som Oliver Twist, hvilken för visso var ett djäfvulens barn.
Medan Oliver befann sig i denna trefliga belägenhet, hände det sig en morgon, att skorstensfejaren herr Gamfield kom körande nedåt gatan, fördjupad i pinsamma grubblerier på någon utväg att kunna betala ett innestående belopp af hyran, för hvilket värden ansatt honom hårdt. Då fick han se anslaget på porten. Ptro! sade han till åsnan. Åsnan var emellertid också tankfull, hon funderade antagligen på, om det var meningen, att hon skulle bli trakterad med några
