alltid afbryta! Den där Conkey, fröken, han hade en restauration på andra sidan Battlebron, och där var en källare, och det kom många unga lorder och sågo på både tuppfäktningar och gräflingsjakter och så’nt där, och det var riktigt nobla förevisningar, för jag har själf varit med om dem. På den tiden var han ännu inte med i tjufskrået, och en natt blef han bestulen på tre hundra tjugusju pund i en buldanspåse, som förvarades i hans sängkammare, af en lång karl med ett svart plåster öfver det ena ögat, som hade gömt sig under sängen och hoppade ut genom fönstret med pengarna, för det var på nedra bottnen och han var mycket lätt på foten. Men Conkey var också lätt på foten, för han vaknade vid bullret och sprang ur sängen och sköt af sitt muskedunder efter honom, så han väckte alla grannarne. Och de höllo jakt på honom, och då de sågo närmare efter, befanns det, att Conkey hade träffat honom, för det var blodspår hela vägen ända till staketet, men där slutade de. Han hade alltså sluppit undan med rofvet, och Conkey kom i tidningarna bland andra cessionanter, och det sattes i gång beneficer och insamlingar och Gud vet allt hvad för den stackars karlen, och i tre fyra dagar rände han omkring på gatorna och slet håret af sig och var alldeles ifrån sig, så att det var många, som begynte bli rädda för, att han skulle gå åstad och göra sig något illa. Men så en dag kom han in på detektivbyrån och hade ett långt samtal med inspektören, och sedan de hade pratat länge, ringde inspektören och kallade in Jem Spyers (det var en ovanligt knifvig detektiv) och sa’, att Jem skulle följa med Conkey och hjälpa honom att få fast karlen, som hade stulit från honom. »Jag såg honom gå förbi mitt hus i går morse», sa’ Conkey. — »Hvarför högg ni honom inte i kragen då?» frågade Jem. — »Nej, jag blef så skral, att man kunde ha slagit ihjäl mig med en tandpetare», sa’ den stackaren. »Men vi ska nog få honom fast, för i afton mellan 10 och 11 gick han förbi igen.» Nå, Spyers tog och stoppade ner litet rent linne och en kam i fickan, för den händelse han skulle bli tvungen att stanna borta i flera dagar, och han följde med och satte sig vid fönstret bakom den röda gardinen i restaurationen och höll sig redo att rusa ut när så skulle behöfvas. Och som han sitter där sent på kvällen och röker sin pipa, hör han plötsligt Conkey skråla: »Där är han! Mord! Mord! Tag fast tjufven!» Jem rusar ut, och han ser Conkey galoppera utför gatan allt hvad tygen håller. Jem springer, och Conkey springer, och folk vänder sig om och ropar: »Tag fast tjufven!» och Conkey fortfar att springa och skräna, som om han vore från vettet. Så förlorar Jem honom ur sikte ett ögonblick borta vid ett gathörn, men han viker om hörnet och får se en liten grupp människor, som står där, och tränger sig in i den. »Hvar är tjufven?» — »Fan anamma», säger Conkey, »nu kom han undan igen!»
Och precis på samma sätt hade det gått gång efter gång. — »Men hvad sade Jem Spyers om allt det där?» frågade
