få se, att direktionen med sina stadgar och reglementen skulle kväsa dem i en handvändning.»
»Ja, var lugn för det!» svarade entreprenören och smålog gillande, för att lugna den kommunala ämbetsmannens växande förbittring.
Herr Bumble tog af sig sin trekantiga hatt, tog fram en näsduk ur kullen, torkade den af förbittringen framkallade svetten ur pannan, satte på sig hatten igen, vände sig sedan om mot entreprenören och frågade i lugnare ton: »Nå, hur var det med pojken nu?»
»Jo», svarade herr Sowerberry, »som ni vet, betalar jag ganska stora utskylder till fattighuset, och därför tycker jag, att det inte är mer än rätt och billigt, att jag får så stor valuta som möjligt för den... och... därför tycker jag, att jag kan ta pojken själf.»
Herr Bumble tog entrepenörens arm och drog honom med sig in i fattighuset. Där fick herr Sowerberry en fem minuters audiens hos direktionen, och det blef beslutadt, att Oliver redan samma kväll skulle anställas hos honom »på prof», hvilket, då det är fråga om en fattighusgosse, betyder, att om mästaren tycker, att han kan få tillräcklig nytta af gossen utan att behöfva proppa för mycket mat i honom, så behåller han honom så och så lång tid och behandlar honom som han finner för godt.
Då lille Oliver fram på eftermiddagen kallades inför direktionen, underrättades han om, att nu skulle han bli lärling hos en likkistfabrikant, och om han knotade öfver sin ställning eller någonsin föll socknen till last igen, skulle han genast bli skickad till sjös, där han antingen skulle drunkna eller bli ihjälslagen, alldeles som det passade sig. Denna underrättelse mottog Oliver med så föga märkbar sinnesrörelse, att direktionen enstämmigt förklarade honom vara en förstockad liten slyngel och befallde herr Bumble att genast föra honom till ort och ställe. Man gaf honom hans tillhörigheter, som ej voro tunga att bära, eftersom de rymdes i ett papperspaket af ett kvarters bredd och tre tums höjd, han drog ner mössan öfver ögonen, hakade sig åter fast vid herr Bumbles rockärm och släpades af denne hedersman bort till skådeplatsen för nya lidanden.
Herr Bumble drog honom en stund med sig utan att ge akt på honom, ty som det anstår en kommunal ämbetsman, höll han sitt hufvud högt, och då det dessutom blåste hårdt, skyldes lille Oliver helt och hållet af herr Bumbles ena rockskört, som vajade för vinden. Först då de nalkades sin bestämmelseort, fann herr Bumble för godt att se efter, om gossen nu också befann sig i ett sådant skick, att han kunde uthärda en granskning af sin nye mästare. »Oliver», sade Bumble, »skjut upp mössan och gå rak i ryggen.»
Fastän Oliver genast efterkom befallningen och fastän han med den lediga handen strök sig hastigt öfver ögonen, satt det dock en tår kvar i dem, då han såg upp på uppsyningsmannen. Herr Bumble gjorde en bister grimas, och tårarna rullade utför Olivers kind, den
