Dagen gick — skönt! Det var ju ingen dag; knappast var den kommen, förr än den åter var försvunnen. Och åter blef det natt, lång i sin förskräckliga tystnad, kort genom timmarnas ilande gång. Än rasade han, svor och förbannade, än grät han och slet håret af sitt hufvud. Och så blef det lördagskväll, och han hade, utom den natten, blott en natt kvar att lefva. Medan han grubblade därpå, grydde redan den nya dagen — söndagen!
Först på kvällen af denna förfärliga sista dag kom det öfver honom ett förkrossande medvetande af, huru förtviflad hans belägenhet var. Då först gick det upp för honom, att han verkligen skulle dö! Han satt nedhukad på stenbänken och tänkte på det förflutna. Den dagen, då han blef arresterad, hade han blifvit träffad af några stenar, som pöbeln kastat på honom, och hans hufvud var förbundet med en duk. Det röda håret hängde ner omkring hans blodlösa ansikte, skägget var hoptofvadt och ögonen lyste med en hemsk glans. Åtta — nio — tio! Hvar skulle han vara, när timvisaren fullbordat ännu ett kretslopp? Elfva! Åter ett klockslag, innan ljudet af den förra timmens röst upphört att dallra! Klockan åtta skulle han vara den ende sörjande i sitt eget liktåg, och klockan elfva —!
Platsen framför fängelset var redan afspärrad, och några svartmålade bommar voro anbragta tvärs öfver gatan, då herr Brownlow och Oliver vid porten uppvisade en order från myndigheterna, som gaf dem tillstånd att besöka fången.
Juden satt på stenbänken och vaggade af och an med en uppsyn, som påminde om ett inspärradt vilddjurs. Fastän han såg de inträdande, tycktes han ej betrakta dem annat än som gestalter i de drömsyner, som föresväfvade honom.
»Duktig pojke, Charley, bravo!» mumlade han. Det var rätt, Bill! Bolters strupe... bry er inte om flickan! Bolters hufvud, så djupt ni kan skära! Såga hufvudet af honom!»
»Fagin», sade gevaldigern.
»Ja», svarade juden och intog genast samma lyssnande ställning som under rannsakningen. »En gammal man, herr domare, en mycket gammal man!»
»Här är någon, som vill tala med er, Fagin», sade gevaldigern.
Juden fick nu sikte på herr Brownlow och Oliver, och han drog sig undan längst bort på bänken.
»Ni har i ert förvar några papper, som ni erhållit af en person vid namn Monks», sade herr Brownlow och trädde litet närmare. »Hvar äro de?»
»Det är lögn — lögn!» skrek juden. »Jag har inte fått några papper... inte ett! ... Oliver», tillade han plötsligt och vinkade, »kom hit och låt mig hviska något till dig!»
»Jag är inte rädd», sade Oliver halfhögt till gevaldigern och släppte hans hand.
