Juden drog honom tätt intill sig. »Papperen ligga i en lärftspåse i en urhålkning uppe i spiseln i rummet ofvanpå utåt gatan», hviskade han. »Jag måste tala med dig, min gosse, jag måste tala med dig. Men utanför — utanför!» Han sköt gossen framför sig mot dörren och stirrade med frånvarande min ut öfver hans hufvud. »Säg, att jag har somnat! Dig tro de. Du kan skaffa mig ut, om du gör, som jag säger.»
»Gud förbarme sig öfver den stackaren!» mumlade Oliver och brast i gråt.
»Det var rätt, det var rätt! Det hjälper oss ut!» fortfor juden. »Först denna dörr. Om jag dånar, då vi gå förbi galgen, skall du inte bry dig om det, utan gå bara raskt förbi! Nu, nu!»
»Har ni något mera att fråga honom om?» frågade gevaldigern herr Brownlow. »Annars är det bäst att vi gå nu.» Han öppnade dörren och de båda fångknektarne inträdde.
»Fort, fort!» skrek juden. »Försiktigt, men inte så långsamt. Fortare, fortare!»
Fångvaktarne befriade Oliver från judens tag och höllo denne tillbaka. Han spjärnade förtvifladt emot och uppgaf sådana skrik, att de till och med hördes genom de tjocka fängelsemurarna och trängde till herr Brownlows och Olivers öron, då de trädde ut på gården.
De kunde ej gå strax. Oliver var nära att svimma, och det dröjde en hel timme, innan han åter kunde stödja på benen.
Då de kommo ut på gatan, grydde dagen. Fönstren voro fulla af folk, och öfverallt trängdes en larmande människoskara. Allt var lif och rörelse, men i taflans medelpunkt syntes någonting mörkt, tyst, orörligt: en svart ställning — tvärbjälken — repet, dödens ohyggliga redskap.
KAP. 51.
Slutet.
Hvad som nu återstår att berätta kan sägas med några få ord.
Innan tre månader förgått, vigdes Rose Fleming vid Harry Maylie i den landskyrka, som hädanefter skulle bli medelpunkten för hans verksamhet, och samma dag flyttade de in i sitt nya, trefliga hem. Fru Maylie bodde hos dem. Hon njöt där under den återstående delen af sitt lif den glädje, som stundom kommer en vördnadsvärd ålderdom till del, nämligen glädjen att bevittna deras lycka, på hvilka man slösat ett väl användt lifs bästa kärlek och ömmaste omsorger.
