försvinna bakom det likkläde, som dolt dem så länge. Det var ansikten af vänner och fiender och personer, som nästan hade varit honom främmande; några voro unga blomstrande flickor, som nu hade blifvit gamla gummor, andra åter hade multnat i grafven, men minnet, som är starkare än döden, visade honom dem likväl i deras forna friskhet och glans eller i den öfversvinneliga skönhet, som liknar en förklaring och med ett mildt och stilla skimmer tycks lysa för oss öfver vägen till himlen.
Den gamle herrn kunde dock icke finna något ansikte, som liknade Olivers. Han suckade djupt öfver de gamla minnen, som blifvit väckta. Och som han, lyckligtvis för honom själf, ej var någon särdeles djuptänkande gammal herre, begrafde han dem åter mellan bokens gulnade blad.
Han väcktes af ett slag på axeln och en tillsägelse af karlen med nycklarna att följa med in i poliskammaren. Den gamle herrn slog hastigt igen boken och fördes sedan inför den berömde och imponerande herr Fang. Bakom ett skrank satt denne, och i ett slags bås till höger om dörren stod lille Oliver, skakande i hela kroppen.
Herr Fang var en man af medellängd med litet tunnt grått hår vid tinningarna och i nacken. Ansiktet var strängt och mycket rödbrusigt. Om han verkligen ej hade för vana att dricka mera än han hade godt af, borde han ha stämt sitt ansikte för smädliga beskyllningar, och han skulle säkert ha fått det ådömdt ett betydligt skadestånd.
Den gamle herrn bugade sig vördnadsfullt, steg fram till domaren och lämnade sitt kort. »Här är mitt namn och min adress», sade han. Därpå bugade han sig åter, trädde tillbaka och väntade på att bli förhörd.
Men nu hände det sig så, att herr Fang just satt och läste en tidningsartikel, som angrep hans sätt att sköta sitt ämbete och för trehundrafemtionde gången anbefallde honom till polisministerns särskilda uppmärksamhet. Han var följaktligen vid dåligt lynne och såg upp med en vresig min.
Den gamle herrn pekade litet förvånad på sitt kort.
»Konstapel!» sade herr Fang och slängde ilsket både tidningen och kortet åt sidan. »Hvad är den här karlen anklagad för?»
»Han är inte anklagad alls», svarade konstapeln, »han är kärande part mot gossen.»
Det visste herr Fang mycket väl, han ville bara tillåta sig ett litet ofarligt skämt. »Är han kärande part mot gossen?» frågade han och mätte herr Brownlow från topp till tå. »Nå, hvad är då gossen anklagad för?»
»Jag stod framför ett bokstånd» ... började herr Brownlow.
»Håll munnen!» afbröt herr Fang honom. »Konstapel! Svara i hans ställe. Hur gick det till?»
Konstapeln omtalade med vederbörlig ödmjukhet, att han hade
