Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
8
CHARLES DICKENS.

Twist blifvit öfverlämnad, ständigt samma otur med sina filosofiska experiment. Ty just i det ögonblick, då ett af barnen hos henne hade kommit därhän att lefva af minsta möjliga portion sämsta möjliga mat, hände det i åtta och ett halft fall af tio, att barnet antingen sjuknade af svält och köld eller föll i elden af vårdslöshet eller kväfdes af rök genom en olyckshändelse, och i alla dessa fall hemkallades den lilla eländiga varelsen till en bättre värld och samlades där till sina fäder, som han ej fått lära känna i denna.

Det var ej att vänta af detta slags skötsel, att den skulle alstra någon särdeles duktig och kraftfull ras. Vid sin nionde födelsedag var Oliver Twist alltså ett blekt, magert barn icke stort till växten och afgjordt litet till omfånget. Men natur eller ärftlighet hade ingjutit i hans bröst en käck och motståndskraftig anda, som tack vare husets sparsamma kost hade haft godt utrymme att utveckla sig, och kanske var det den omständigheten han hade att tacka för, att han alls fick upplefva sin nionde födelsedag. Nog af, det var hans nionde födelsedag, och han firade den nere i kolkällaren i ett utvaldt sällskap af två andra unga herrar, som först hade deltagit med honom i ett uppfriskande slagsmål och sedan blifvit inspärrade i källaren, emedan de varit nog fräcka att påstå, att de voro hungriga. Då begaf det sig, att fru Mann, husets ädla föreståndarinna, obehagligt öfverraskades af att se herr Bumble, uppsyningsmannen från fattighuset, stå nere vid grinden och ruska i den för att få upp den.

»Å, herre min skapare, är det ni, herr Bumble?» ropade fru Mann ut genom fönstret med väl spelad förtjusning. (»Susan, hämta genast upp Oliver och de båda andra ungarne och tvätta dem rena). Så roligt det var, att ni kom, herr Bumble!»

Nu var emellertid herr Bumble en tjock karl och en hetlefrad herre, så att i stället för att svara mildt på hennes hjärtliga hälsning gaf han den lilla grinden en fruktansvärd spark.

»Nej, kan man tänka sig», sade fru Mann och skyndade ut (ty de tre gossarne voro nu undanskaffade), »här står jag och glömmer, att grinden är stängd inifrån för de söta barnens skull! Var så god och stig in, herr Bumble, var så god!»

Inbjudningen åtföljdes af en nigning, som kunde ha uppmjukat en kyrkvärds hjärta, men uppsyningsmannens var lika hårdt som förut.

»Jag vill fråga er, fru Mann», sade han och svängde med sitt spanska rör, »om det är ett passande uppförande att låta en kommenal ämbetsman stå och vänta utanför er grind, då han kommer till er i kommenala värf angående de kommenala barnen?»

»Jag försäkrar er, herr Bumble, det var bara för att jag måste tala om för ett par af de söta barnen, som hålla så ofantligt mycket af er, att det var ni, som kom», svarade fru Mann mycket ödmjukt.

Herr Bumble hade höga tankar om sin vältalighet och sin storhet. Han hade nu häfdat bägge delarna, och han blef medgörligare.